coating culture

Brevtack. Många är de som skrivit och frågat när jag ska skikta av förhuden från penis och börja blogga om mina mångåriga skiftpopserfarenheter. Idag är dagen! coating culture, föreliggande sida, är platsen för den som inte bara vill bekanta sig med, vad som för de flesta är ett nytt subkulturellt begrepp, utan även fördjupa sig i 'skiktningens' inneboende mysterievärld.

Jag skriver skiktning, inte skiktpop, eftersom att mina många år inom scenen bjuder mig att bredda begreppet. Det är inte bara nödvändigt, utan också livsviktigt, att se bortom mainstreamföreställningar som att skiktkulturen kan reduceras till musiklystnande, skiktpop. I termen rymms mer än så, flera lager om man så vill:

1. Världen är allt som kan skiktas.

1.1. Världen är inbegreppet av lager, icke av ting.

1.11. Världen är bestämd genom sediment och genom att de är lager.

1.12. Ty sedimentens totalitet bestämmer vad som är skiktat och även allt som inte är skiktat.

1.13. Lager i det logiska rummet utgör världen.

1.2. Världen avlagras i skikt.

1.21. Ett kan vara skiktat eller icke vara skiktat och allt det övriga förbli sig likt.

2. Vad som är sedimenterat, skikt, är att lagerförhållanden består.

2.01. Lagerförhållandet är en förbindelse mellan föremål (lager, ting)

ETC...

Modellen här ovan har adopterats från Tractatus Logico-Philosophicus och kan sägas förklara vad det är som låter sig skiktas, kan avlagras; och vad man icke kan skikta, varpå man bör avstå. Tankefiguren vill alltså dra en gräns för skiktandet, eller snarare: icke för skiktandet utan för skiktens uttryck. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

---

Idag kom ett trevligt paket på posten. Det var inslaget i FLERA lager papper. Ytterst ett vattenavstötande, bestruket, närapå laminerat, pepitarutigt papper, därunder räflad kartong, dubbelpressad och slutligen bakplåtsark (färdigskuret). Inom denna kokong fanns leveransen jag gått och väntat på i dagarna tre. Stratums nya mixtape Tier racket (Inner Depth, 2008); med dedikationen "J-O, you know the score. Nodding through layers of sand. Bludgeon the god you serve. Thanks for the beer".

Kassetten utgörs av ett enda 45-minuters spår. En skiktad remix av Åke Hodells redan dynamiska performance General Bussig från 1963. Jag minns Hodell från mina ungdomsår, men har inte förrän nu tänkt på honom som en skiktare. Men det är uppnbart... Spåret måste tolkas som en hyllning till en av skiktscenens förgrundsgestalter,


Åke Hodell hade starka teateranknytningar i sin familj. Fadern var författaren Björn Hodell som skrev ett antal revyer och lustspel och som var föreståndare för Södra teatern i Stockholm mellan 1929-1938.

Redan innan tiden på barnteatern i Malmö hade han utbildat sig till stridspilot, men efter att han, under en övning den 17 juli 1941, störtat på en slätt i Skåne fick han tillbringa de följande åren på Lunds lasarett. Detta blev en vändpunkt i hans liv och han blev bland annat en stark antimilitarist vilket kom att prägla hans verk. Under sin vistelse på sjukhuset fick han kontakt med diktaren Gunnar Ekelöf (I den postuma diktsamlingen Grotesker definierar Ekelöf naturens skitktningar: Bergen störta stelt/ned i havet och en glaciär vilar/över deras toppar, från vilka stora/vita isberg lösgöra sig för att sväva/bort i etern).

 

Hodells debut skedde 1953 med diktsamlingen Flyende pilot och på våren samma år reser han och Ekelöf till Rom. I sina böcker experimenterar Hodell med vad han kallar elektronismer medan han på scen och i radio, i början av 1960-talet, experimenterade med text-ljud-kompositioner. Under denna tid var han också verksam på Pistolteatern i Stockholm där han bland annat satte upp teaterstycket Lågsniff. På 1960-talet grundade och drev han bokförlaget Kerberos.

 

Hodells text- och ljudexperiment drivs framåt av ett sökande efter dolda dimensioner i tillvaron, högre och lägre stadier. Detta sker både direkt och indirekt. Toner och ord flyter samman och överröstar varandra, lägs på varandra, för att synliggöra den polyfona, dubbeltydiga informationsström som vi rör oss i varje dag. Även om Hodell aldrig definierade sin verksamhet i termer och kategorier blir han en slags vågbrytare för dagens mindre problematiserande skiktpoppare. Jag skulle vilja tillföra ytterligare ett sediment till resonemanget och säga att dagens skiktpopscen står i djup skuld till Hodell.

 

Därför är det både roligt och tillfredsställande att ett hypat band, Stratum, vanligen kategoriserat som just skiktpop, börjar betala av på lånet. Efter en första genomlyssning kan jag också konstantera att det hela gjorts med bravur.