coating culture

"Vid skiktning är temperaturförändringen med höjd sådan att vertikala luftrörelser, både uppåt och nedåt, bromsas. Luften eftersträvar att återgå till ursprungsläget"
- Om Stabil skiktning, Wikipedia, inte att förväxla med t ex skiktpop.


Idag har min blogg tagit en ny vändning. Jag har bestämt mig för att enbart skriva om skiftkultur, då denna är sorgligt förbisedd i dagens mediaström. Sålunda har jag rensat ut ALLA gamla inlägg som inte haft med ämnet att göra och publicerat om/förfinat de som faller inom ämnets ramar. En total inventering och utrangering alltså.

Den uppmärksamme noterar att enbart tre poster kvarstår, samt att deras ursprungliga dateringar försvunnit (liksom alla kommentarer - men välkommen att skriva igen!). Det första inlägget, "Everything's skikting BUT you!", postades ursprungligen 2006-12-11. Inlägget, "Ränderna - en skiktdikt", skrevs ungefär ett år senare, i november 2007, medan det sista inlägget, "Karl Klinga - Jordnära konst i många skikt", författades 9 september 2008.

Läs den nedersta, första posten för mer information om vart detta det bär hän.

"My faith is like shifting sand
Changed by every wave
My faith is like shifting sand
So I stand on grace"
ur Shifting sand av Caedmon's Call

I lager på lager bygger Karl Klinga från Groß-Enzersdorf upp sina målningar på jute, trä och glas. Jordiga toner, rörelse och djup präglar motiven, en vidareutveckling av abstrakta landskap. De många skikten gör att man kan jobba både horisontellt och vertikalt, vilket i sin tur gör bilderna tredimensionella. "Skikt" (lagen) är en nyckelterm hos Klinga som många valt att tolka som ett universellt tema för sakernas tillstånd. Till exempel spelade skiktpopbandet Shapeshifters in Mind 1982 in spåret "He digs through earth's sediment, he carves in Gaia's flesh" som en hyllning till Klingas konst.

Tekniken att måla akryl på glas med hjälp av en liten trädgårdsspade utvecklade Klinga till sin medverkan i en internationell hundutställning. Verken skulle stå utomhus och tåla både regnvatten och urin. Glas var det enda som kunde tänkas fungera i sammanhanget, och det fanns en lång tradition av att måla på glas i hans hemland Österrike,  s k hinterglasmaleri.

 

Glasmålningarna bygger han upp från förgrund till bakgrund, inte tvärtom som i det konformistiska måleriet. Sålunda får konstnären mindre kontroll över slutresultatet, målningen får en egen vilja - drift att leva. Man kan se Karl Klingas tavlor på många sätt, minnet använder olika delar i bilden. Vänder man på en tavla, bara ett kvarts varv, kanske man ser havet, som en våg på väg att översvämma en liten infödingsby.

 

Den skiktade konsten är ett sätt att opponera sig mot det fastslagna som nått konventionens status, det som inte räknar med så många faktorer i själva levandets besvär. Det är viktigt att det finns förruttnelsebakterier som smälter ner det cementerade tänkandet och det är nödvändigt att det finns konstnärer som inte går med på det etablerade. Det finns så många skikt i tillvaron som det etablerade inte bejakar eller tar hänsyn till. Därför måste man ihärdigt hålla på med konsten så att förruttnelsen ständigt pågår. Det måste alltid finnas andningshål för det som inte syns, men som man lever av, det som inte är bröd och inte porr och inte pengar. Därför välkomnar jag Karl Klingas framhärdande som förruttnelsebakterie.

"Urmoder", spadad i hönsavföring över spräckligt Kosta-glas, 1971.

(I bloggföreståndarens ägo)

"Han började besväras av sin randiga själ.
Just när han befann sig i ett gynnsat skikt
människovänlig, unnade andra lycka
steg han miste, halkade genom ett hål
ner i ett undre skikt med gyttjig lera
där det var ovilja och kalla tankar
och där han ville vara ond och ensam.
Och ändå väntade han huttrande
att själen skulle öppna nästa skikt
där röster fanns, där värmen blev besvarad."
ur Molnskuggan av Solveig von Schoultz. Bonnier Alba. 1996.



Som synes fortsätter coating culture bjuda en kontrakulturell bild av fenomenet skiktning. Här är det Solveig von Schoultz (1907-1996) som talar om själens inre skikt och dess behov av avlagring. Tematiskt tar vanligen lyrikern Schoultz avstamp i det enkla och vardagliga, smaken av nygräddat bröd eller filbunkens svalka, som hon ger existentiell betydelse medan naturimpressionerna är kristallklara i sin exakthet. Här är det emellertid det transcendentala som behandlas -  tonvikt läggs på den trånga, statiska samlevnadsproblematik i vid mening. Notera bruket av ordet "skikt" och dess växlande innebörd.

Dikten står som avslutning i Schoultz sista diktsamling Molnskuggan (molnen och skuggorna; två av tillvarons fördunklande lager). Den kan läsas som ett testamente till eftervärlden - ett stridsskall! Människa, luckra upp ditt inre, lev i lager, flyt ut över världen och omfamna allt!

Brevtack. Många är de som skrivit och frågat när jag ska skikta av förhuden från penis och börja blogga om mina mångåriga skiftpopserfarenheter. Idag är dagen! coating culture, föreliggande sida, är platsen för den som inte bara vill bekanta sig med, vad som för de flesta är ett nytt subkulturellt begrepp, utan även fördjupa sig i 'skiktningens' inneboende mysterievärld.

Jag skriver skiktning, inte skiktpop, eftersom att mina många år inom scenen bjuder mig att bredda begreppet. Det är inte bara nödvändigt, utan också livsviktigt, att se bortom mainstreamföreställningar som att skiktkulturen kan reduceras till musiklystnande, skiktpop. I termen rymms mer än så, flera lager om man så vill:

1. Världen är allt som kan skiktas.

1.1. Världen är inbegreppet av lager, icke av ting.

1.11. Världen är bestämd genom sediment och genom att de är lager.

1.12. Ty sedimentens totalitet bestämmer vad som är skiktat och även allt som inte är skiktat.

1.13. Lager i det logiska rummet utgör världen.

1.2. Världen avlagras i skikt.

1.21. Ett kan vara skiktat eller icke vara skiktat och allt det övriga förbli sig likt.

2. Vad som är sedimenterat, skikt, är att lagerförhållanden består.

2.01. Lagerförhållandet är en förbindelse mellan föremål (lager, ting)

ETC...

Modellen här ovan har adopterats från Tractatus Logico-Philosophicus och kan sägas förklara vad det är som låter sig skiktas, kan avlagras; och vad man icke kan skikta, varpå man bör avstå. Tankefiguren vill alltså dra en gräns för skiktandet, eller snarare: icke för skiktandet utan för skiktens uttryck. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

---

Idag kom ett trevligt paket på posten. Det var inslaget i FLERA lager papper. Ytterst ett vattenavstötande, bestruket, närapå laminerat, pepitarutigt papper, därunder räflad kartong, dubbelpressad och slutligen bakplåtsark (färdigskuret). Inom denna kokong fanns leveransen jag gått och väntat på i dagarna tre. Stratums nya mixtape Tier racket (Inner Depth, 2008); med dedikationen "J-O, you know the score. Nodding through layers of sand. Bludgeon the god you serve. Thanks for the beer".

Kassetten utgörs av ett enda 45-minuters spår. En skiktad remix av Åke Hodells redan dynamiska performance General Bussig från 1963. Jag minns Hodell från mina ungdomsår, men har inte förrän nu tänkt på honom som en skiktare. Men det är uppnbart... Spåret måste tolkas som en hyllning till en av skiktscenens förgrundsgestalter,


Åke Hodell hade starka teateranknytningar i sin familj. Fadern var författaren Björn Hodell som skrev ett antal revyer och lustspel och som var föreståndare för Södra teatern i Stockholm mellan 1929-1938.

Redan innan tiden på barnteatern i Malmö hade han utbildat sig till stridspilot, men efter att han, under en övning den 17 juli 1941, störtat på en slätt i Skåne fick han tillbringa de följande åren på Lunds lasarett. Detta blev en vändpunkt i hans liv och han blev bland annat en stark antimilitarist vilket kom att prägla hans verk. Under sin vistelse på sjukhuset fick han kontakt med diktaren Gunnar Ekelöf (I den postuma diktsamlingen Grotesker definierar Ekelöf naturens skitktningar: Bergen störta stelt/ned i havet och en glaciär vilar/över deras toppar, från vilka stora/vita isberg lösgöra sig för att sväva/bort i etern).

 

Hodells debut skedde 1953 med diktsamlingen Flyende pilot och på våren samma år reser han och Ekelöf till Rom. I sina böcker experimenterar Hodell med vad han kallar elektronismer medan han på scen och i radio, i början av 1960-talet, experimenterade med text-ljud-kompositioner. Under denna tid var han också verksam på Pistolteatern i Stockholm där han bland annat satte upp teaterstycket Lågsniff. På 1960-talet grundade och drev han bokförlaget Kerberos.

 

Hodells text- och ljudexperiment drivs framåt av ett sökande efter dolda dimensioner i tillvaron, högre och lägre stadier. Detta sker både direkt och indirekt. Toner och ord flyter samman och överröstar varandra, lägs på varandra, för att synliggöra den polyfona, dubbeltydiga informationsström som vi rör oss i varje dag. Även om Hodell aldrig definierade sin verksamhet i termer och kategorier blir han en slags vågbrytare för dagens mindre problematiserande skiktpoppare. Jag skulle vilja tillföra ytterligare ett sediment till resonemanget och säga att dagens skiktpopscen står i djup skuld till Hodell.

 

Därför är det både roligt och tillfredsställande att ett hypat band, Stratum, vanligen kategoriserat som just skiktpop, börjar betala av på lånet. Efter en första genomlyssning kan jag också konstantera att det hela gjorts med bravur.